Philip

Jag är en väldigt social person. Ibland är jag lite för social. Jag måste alltid ha någon omkring mig, eller åtminstone veta vart jag har folk. Jag älskar att umgås, mest bara hänga och snacka skit.
Jag borde fan börja jobba på sociala. Bli en sån där kontaktperson, fast det är jag som ringer upp mongon, istället för att de kontaktar mig. 
 
"Hej mongo-Jan, vad gör du?"
"glurglllschhh!!!!!!!!!!!! ouiiiiiiiiiiiiiii"
"Okej, jag förstår. Om du inte vill prata om det så förstår jag. Själv så gör jag inte så mycket. Har skittråkigt. Vill du hitta på något kanske?"
"bljuuuiiiiiiiiirshchhhhöööö!!!!!!!!!!!!!.....?"
"Okej, jag kommer på en liten stund!"

Sen när jag kommer till honom ligger han på golvet. Då har han tydligen fått något slags epilepsi-anfall och krashat rakt genom sängbordet, och sedan ner på golvet. Alla hans kompisar stod och avlägsnade exkrement på väggarna, medan jag försökte hjälpa Jan. 
   Jag vet inte varför, men Jan är inget fint namn. Det låter så jävla mongo. Hahahahaha!
Efter att jag hjälpt upp Jan åker vi ner på Indo och jag lär honom dricka kaffe som en riktig man. Jag beställer in två stora espressos, men jag häller tequila i hans bara för att göra allting lite roligare. Det som händer senare ska fan gå till historien. Han sveper hela koppen och börjar sedan prata!
-Philip, jag är glad att du har hjälpt mig leva livet på ditt sätt, men nu måste jag bege mig mot nya äventyr.

Jag trodde knappt mina öron. Det där jävla mongot började prata som om han hade varit frisk hela sitt liv. Jag försöker på ett ynkligt vis fråga honom varför hans mamma var så fet, men jag fick inget ur mig, jag var allt för chockad.
   Efter några minuters pinsam tystnad från min sida går Jan sin väg och jag får aldrig mer se honom. Jag går sedan till Budha och frågar WTF var det som just hände. När Budha vänder sig om är hans ansikte förvandlat till en gris. Jag sket på mig. Det är även då jag inser att allt är en dröm.                             ELLER!!!!!!